1987
Det var några bokintresserade som vintern 1987 deltog i en kurs i bokbinderi för bokbindare Sten Sahlin i Vänersborg.
I april och maj samma år deltog några av dessa i en kurs i halvfransk teknik för John Ehrnlund, bokbindare på Universitetsbiblioteket i Göteborg.
I november bildades en förening som kallades Föreningen amatörbokbindarna i Vänersborg. Föreningen hade till syfte att vi ytterligare skulle förkovra oss i hantverket och att i görligaste mån försöka att samla in och bevara handverktyg. Vi fick verkstad i ett gammal hus som kommunen ägde.
I samband med detta fick vi överta en del verktyg från ett av stadens sjukhus.
1988
Nya medlemmar strömmade till och föreningen växte och vi flyttade till nya lokaler i Folkets Hus källare 8/10 1988. Samlingen av verktyg och material utökades av medlemmarna.
1989
hölls den stora bokbindareträffen på Nääs. Några medlemmar deltog och här träffade vi bl a mästaren Arne Möller Pedersen från Rigsarkivet i Köpenhamn, som gav oss bestående impulser. Senare har liknande bokbindareträffar hållits i Leksand vari flera medlemmar deltagit.
Det strömmade till nya medlemmar och under året hade vi drygt 40 medlemmar. Många av dessa bidrog till samlingarna med egna verktyg. Dessutom köptes material och gåvor kom bl a från nedlagda bokbinderier.
Mästarna Stig Wikström och K G Noremalm, Uddevalla, och medlemmen, konservatorn Lennart Andersson, Vänersborg, har under hand bidragit med råd och anvisningar och kurser.
1990-talet
Medlemmarna höll interna kurser och instruerade. Några medlemmar gick på sommarkurser på Hantverkets Folkhögskola i Leksand. Externa kurser hölls på Bohusläns museum och Melleruds museum. Demonstrationer har hållits under somrarna på åtskilliga ställen i Väsergötland och Dalsland i samband med mässor och utställningar, både i häftning, guldtryck och pappersmarmorering.
Nu
Vi har öppet hus varje måndag eftermiddag i verkstaden. Det är alltid fullbelagt.
Något om bokbinderiteknikens utveckling
I princip arbetar idag bokbindaren på samma sätt som han gjorde för snart 2000 år sedan.
Först fanns enläggscodexen. Det ena arket stoppades i det andra och häftades. Några blad i början och slutet av boken klistrades ihop och bildade pärm.
På 300-talet kom flerläggscodexen. Flera ark häftades och förenades. Häftningen skedde med s k kedjestick. Man ersatte de sammanklistrade bladen i början och slutet med pärmar av papp eller papyrus. I Europa använde man även skinn, pergament eller trä till pärmmaterial.
Efter år 1000 kom binden som bestod av pergamentsremsor eller skinnremsor som fästes på pärmen. Binden delades efter bokens tjocklek och häfttråden gick runt och bildade ett dubbelbind.
På 1200-talet började man runda bokblocket.
På 1300-talet började man använda hampsnören som bind. Detta togs dubbelt och påminde om de delade binden i skinn. Man satte även ett skinn-eller hampbind vid huvud och svans. Dessa bind förvandlades senare till kapitäl och blev omspunna med silke. Detta skedde senare då fästbindet tillkommit.
På 1400-talet uppkom fästbindet. Man kunde nu skära boken efter häftningen. Olika sätt att ansätta pärmarna kunde nu göras.
På 1500-talet började man slå fals för att bereda plats för pärmarna. Man började att trycka med guld. Tidigare hade man endast dekorerat med blindpressning mm.
På 1600-talet började man kläda bandet med papper med hörn och rygg av skinn. Detta skedde först i Frankrike.
Vid 1700-talets mitt började man förse bandet med lösrygg – lösryggsband. Tidigare hade man klistrat skinnet direkt på bokryggen. Man började också göra band av papper – pappbandet.
På 1800-talet förflackades bokbindarhantverket och sämre material kom i bruk. Nu uppfanns de första bokbinderimaskinerna. Tidigare hade man endast använt skinn och pergament till pärmöverdrag. I England tillverkades nu ett vävliknande överdragsmaterial som kallades klot – klotbandet.
På 1900-talet kom högre krav på teknik och dekor och framstående gamla mästares arbeten uppmärksammades. Bl a Gruel i Frankrike, Jacob Krause f 1531 i Tyskland, Roger Payne f 1739, William Morris och Cobden Sanderson i England och Paul Kersten 1865-1943 som verkade i Tyskland. Dessa har betytt mycket för det moderna handbokbinderiet. I Sverige märks föregångsmän som Gustaf Hedberg och Bernhard Andersson. Bland nu levande stora mästare kan nämnas Hugo Peller i Schweiz.
W. Ängermark
